LitteraturMagazinets recension
av Pappersväxten, Josefin Sundqvist
Kanske årets vackraste barnbok
"Pappersväxten" är en poetisk berättelse om utanförskap och gemenskap.
Edgar är inte som de andra barnen i klassen. De tycker att han är konstig. Han är tyst, skriver av fakta i en bok och ritar kartor på nätterna. Och så har han ett frö som knakar, som vill spricka och växa. En dag gör det äntligen det och Edgar följer med den slingrande pappersväxten upp över hustaken. Där träffar han Egon som också ritat kartor och samlar på stenar. De hör något, plötsligt är det fullt av barn på taket som också kommit dit med hjälp av sina växande frön.
Är det kritik mot skolans krav på likformighet? Handlar det mobbning? Om fantasi? Tolkningsmöjligheterna utifrån "Pappersväxten" är oändliga, berättelsen blir vad läsaren själv stoppar in mellan de poetiska raderna.
För den som är bekväm med att delar av berättelsen är dold och samtidigt öppen är detta en bok att försjunka i och njuta av. För den som föredrar en mer traditionell saga med tydliga ramar kan "Pappersväxten" bli krävande.
Det är en vemodig historia som man ändå lämnar med någon slags tillförsikt om att det kommer att sluta väl eftersom vi lämnar Edgar på taket, i den friska vinden där han ser ut att må bra. Bortom klassrummets hårda klimat, bortom ensamheten som varit både en befrielse och en sorg slutar boken med en bild där det vilar en stillsam frid över pojkarna. De har hittat hem och de har hittat varandra.
"Pappersväxten" är Josefin Sundqvists debutbok och jag hoppas verkligen att hon fortsätter illustrera barnböcker. En känsla av 1930-tal med en surrealistisk touch, Stockholmska takåsar och naturtrogna insekter gör "Pappersväxten" till en otroligt vacker bok som inte liknar något annat. Kanske årets vackraste?
Erika Wallman
Mottagen: 26 juni 2014
Anmäl textfel
