Mattias Lönnebo
En saga
Sjuttonårige Charlie Reade kommer till undsättning när hans granne, den buttre och hemlighetsfulle mr Bowditch, fallit och skadat sig illa. De blir vänner, men Charlie måste lova att hålla sig borta från det mystiska skjulet i trädgården. Vad är det som väntar på andra sidan skjulets tillbommade dörrar? Med hunden Radar vid sin sida ger sig Charlie ut på ett lika hisnande som skrämmande äventyr.
Avdelning: Fantastik Taggar: #saga #sjöjungfru #mystik #alkoholism
Kommentera
Mattias Lönnebo
En blivande klassiker
Jag hade hört talas om romanen Shuggie Bain (Douglas Stuart), bland annat genom Lundströms bokradio. Socialrealism är inte en genre som vanligtvis lockar mig, men jag blev nyfiken. Det här är något alldeles extra.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #socialrealism #Thatcher #kolgruvor #alkoholism #bookerprize #recension
Kommentera
Daniel Gunnarsson
Bungalow
Jag minns åren runt millennieskiftet när Åke Edwardson varje år släppte en ny kriminalroman om kommissarie Erik Winter. Det var något man alltid såg fram emot. Inte bara för den spännande läsupplevelsen utan även för fascinationen i att han har samma födelsestad som jag, Eksjö. Nu har åren gått och vi är båda äldre vilket jag märker när jag läser hans senaste roman ”Bungalow”. Romanen ligger långt ifrån böckerna om Erik Winter. Den är mycket mer känslosam och lågmäld, känns nästan som ett manifest. Blir romanen för den skull tråkigt och saktfärdigt? Jag skall här försöka ge dig min bild av läsupplevelsen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #roman #alkoholism #uppväxt
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Att bli sin mors fiende
Jag köpte Alex Schulman, ”Glöm mig” på bokrean. Gör det ni också om ni inte redan läst boken! Den är välskriven och gripande. Jag fattar verkligen sympati för både den lilla pojken, tonåringen och den vuxna som lever i konsekvenserna av moderns alkoholism. Föräldrarna är kända, Allan Schulman, tv-producent och Lisette Schulman, programledare och informationsdirektör inom näringslivet. Modern var tillika dotter till lärdomsgiganten Sven Stolpe. Men denna historia har många barn varit med om. Och det hjälper inte att leva i en kändisfamilj.
Föräldrarna är döda, fadern 2003 och modern 2015. Det var 31 år mellan dem i ålder. Att de inte längre lever är väl en förutsättning för boken.
På omslaget till ”Glöm mig” sitter Alex, kanske fem sex år i mammas knä. Är det den tidpunkten författaren längtar tillbaka till och kämpar för att återvinna? Eller har den trettio år långa perioden med drickande, oförutsägbarhet och mamma sjuk i sovrummet redan börjat?
Moderns alkoholism har varit totalt tabu i familjen. Alla har de försökt släta över. Men när den till och med drabbar ett barnbarn då säger Alex fru Amanda till på skarpen. Alex vänder sig till ett behandlingshem. När man frågar hur länge mamman druckit säger han 10-15 år. Inte ens då kan han erkänna att det handlar om dubbelt så lång tid.
Alex får veta att han först måste konfrontera mamman. Det leder till att han blir hennes fiende. Hon vill inte ha med honom att göra. ”Glöm mig” skriver hon i ett sms som hon skickar efter att ha dragit sig undan förorättad och självömkande.
Alex får själv gå i terapi. Terapeuten vill bena upp släktmönster. Då upptäcks att den vrede som finns i familjen kommer från linjen Stolpe. Alex skriver att hans föräldrars livselexir var vreden, att göra ned andra. Det är något som han själv använt sig av som bloggare och nu tar avstånd ifrån. Sven Stolpe behandlade också sin dotter självsvåldigt. Hon placerades om i olika skolor och inackorderades långt ifrån hemmet.
Dock händer något av ett under. En gång när Alex och en av hans bröder gått samman för att tala med mamman erkänner hon plötsligt att hon behöver hjälp. Och efter behandlingen får hon och Alex ett bättre, mer kärleksfullt förhållande. Det är dock bara något år kvar innan Lisette dör i en allvarlig magåkomma. Talar om det som varit gör de emellertid inte, och mamman säger aldrig förlåt. Gott så ändå.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #alkoholism
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Skrämmande psykologi
Jag tänker att slutet på en bok kan vara oerhört viktigt. Vad som framkom på de sista sidorna av "En man som heter Ove" var avgörande för mig och min bedömning av huvudpersonen. Hela boken blev bra på grund av slutet. För Paula Hawkins "Kvinnan på tåget" spelar de sista kapitlen stor roll för hur jag värderar boken. Då blir den riktigt ruskig, framför allt på ett psykologiskt plan. Men jag hade önskat att den hade varit lite mer komprimerat dramatisk fram till dess. Fast "bladvändare" och "sträckläsningsbok" har den kallats av andra.
"Kvinnan på tåget" har genrebestämningen "thriller" på omslaget. Ja, om det betyder spänningslitteratur. Inte om det likställs med deckare. Den polisutredning som förekommer tar mycket liten plats. Dock spelar förövaren och offret centrala roller i romanen.
Den kvinna som det refereras till i titeln, Rachel. är en av tre kvinnor som fått egna kapitel. Hon har känslomässiga anknytningar till de andra två. Rachel är separerad, arbetslös och alkoholiserad. Hon låtsas ha ett arbete och tar därför tåget in till London varje dag. På resan ser hon in i de hem och trädgårdar som ligger längs spåret och där tåget brukar stanna vid röd signal. Hon fantiserar kring de främmande personernas liv. En dag inträffar något som rubbar hennes dagdrömmar.
Boken ger en realistisk bild av en alkoholist, tycker jag, av den ständiga frestelsen att medelst en vinflaska eller en gin och tonic tillfälligt lindra obehagliga känslor. Skildringen ger också förståelse för hur en utsatt kvinna kan manipuleras av en man. Den ger en skrämmande insyn i psykisk terror. Att kvinnor kan gå samman i ett tillspetsat läge är ett befriande inslag.
Avdelning: Spänning Taggar: #alkoholism #psykisk terror
Kommentera
Joanna Górecka
Om rosaglittrande depressioner, jakten på den rätte och alkoholism
- De där böckerna skulle jag aldrig läsa, bekände en bekant till mig, en OJ så beläst kille.Mumlade något om att det var lite för lättsinnigt för hans smak.
Jag själv hade läst författaren vid ett antal tillfällen och förstod inte riktigt vad han menade med "för lättsinnigt". Författaren skrev böcker som handlade om depressioner, alkoholmissbruk, svår misshandel, våldtäkter och djup självförakt. Behandlade förkrossande ämnen med mycket humor och tillgänglighet.
Det här är bara en teori om hans ovilja, men kan det kanske ha varit för att de nedbrutna människorna i böckerna var kvinnor gestaltade av en kvinnlig författare? För att författaren hette Marian Keyes?
Det finns många böcker som inte handlar om att shoppa skor som fastnar i chicklitt-hyllan av den rena anledningen att de är skrivna av en kvinna och handlar om kvinnor. En bok som i grund och botten handlar om alkoholism känns felplacerad bredvid Elsas värld.
Jag menar inte att Keyes är någon Kafka, hon har ett varmt och tillgängligt tilltal som är ett antal oceaner ifrån Kafkakvarteren. Snarare liknar hon en Nick Hornby.
Och det här får mig att undra. varför män mer sällan väljer att bekanta sig med litteratur som är skriven av kvinnor och som handlar om kvinnor.
Och jag nekar inte. Många (om än långt ifrån alla) lättsammare böcker skrivna av kvinnor som handlar om kvinnor handlar även om jakten på kärlek som om en relation vore den gyllene graalen som räddar kvinnan från ett evigt självförakt. Men vore det inte givande ur ett jämställdhetsperspektiv att som man öppna en sån bok och se vad kvinnor växer upp med? Många av de här böckerna sammanfattar vad en tjej förväntas förvänta sig, vad en tjej förväntas drömma om och längta efter?
Eller så handlar de om något helt annat - som depression, men hamnar ändå i den mer rosaglittrande hyllan. För att boken handlar om en kvinna.
Taggar: #chicklitt #kvinnor #tjejböcker #kvinnoböcker #depression #alkoholism #självförakt
Kommentera
Linda Odén
Livet är komplicerat
Det är spännande att läsa debutböcker och när de utspelar sig i Göteborg är det extra spännande. Valle Wigers skriver om pojke, som blir en ung man och hans uppväxt i staden som också är min.
1994 var jag mycket på Kompaniet i Göteborg. I baren hängde bröderna Birro, en trappa ner gjorde Broder Daniel några tidiga spelningar och på dansgolvet dansades det till Blur. Där hängde också Adam med kompisarna Olof och Erik. Eller det gjorde han självklart inte, för Adam finns bara i boken Godnatt, oktober. Men kanske var Valle Wigers där. Förhoppningsvis lite nyktrare än Adam.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #uppväxtskildring #alkoholism #Göteborg #debutant #recension
Kommentera
Nina Ruthström
Barnen som inte vill gå hem
Jag lyssnade till Morgan Allings vinterprat häromdagen. Han berättade om sin jobbiga uppväxt med alkoholiserade och missbrukande människor i sin omedelbara närhet. En dag fick han följa med en kompis hem efter skolan, det visade sig att även hennes föräldrar var alkoholiserade. Det hade han aldrig kunnat gissa! (Underbara Morgan! Lyssna på honom tycker jag.)
Det är vanligare med alkoholiserade föräldrar än vad en kan tro. I Sverige antas ca 10 % av befolkningen vara alkoholister, alltså 900.000 människor. Hälften av dem har ett barn vilket gör att nästan en halv miljon barn har en missbrukande förälder. Barn fulla av skam och skuld, som tror att det är bara hemma hos dem som flaskorna ligger i drivor och persiennerna är neddragna dygnet runt. Barn som är ledsna på ögonen, människor omkring kanske anar men vet inte säkert varför.
Därför är boken "Vill inte gå hem" så oerhört viktig. Den är skriven av Therese Hercules f.d. alkoholist och tablettmissbrukare som själv hade tre barn då hon la in sig på behandlingshem. Den riktar sig till alla barn i åldrarna 7-9 år med syfte att öka förståelsen för vad alkoholism är och hur det kan se ut i en alldeles vanlig familj.
Det är en gullig historia om bästa vännerna Totta och Lulle som leker varje dag, men helst inte hemma hos Totta. Ibland vill inte Totta skratta hur Lulle än fånar sig, och han förstår att något tynger henne men inte vad.
Ur ett genusperspektiv får boken klart godkänt då barnen har en kompisrelation (och faktiskt inte blir kära) samt att vi får se en pappa städa.
Böcker är ju helt fantastiska på det sättet att vi kan läsa och känna igen oss, få veta att vi är inte ensamma och ta del av information. Som att det är aldrig barnets fel. Alkoholism är en ganska vanlig men farlig sjukdom som drabbar småbarnsföräldrar lika ofta som A-lagarna på bänken.
Den här boken ska diskuteras tillsammans med vuxen. Att prata om saker minskar tabun och det är kanske det viktigaste i denna fråga. Författaren menar att det viktigaste av allt är att vuxna som jobbar med och träffar de ledsna barnen, ska se och höra. Inte nonchalera problemet. Det är förmodligen inte helt lätt, men boken kan vara till god hjälp tror jag.
Tänk om barnet Morgan hade kunnat läsa den här boken och fått veta att han var inte ensam och det var inte hans fel.
Avdelning: Barn Taggar: #alkoholism #missbruk #uppväxt
Kommentera
Anmäl textfel
