Lena Köster

Bok- presentation:	Minna och Monsterungen
Författar- presentation:	Monic Arvidson W
Inbunden Finns i lager, 118 kr

Minna - en älva också för vuxna

Den ständiga kampen mot ondskan. Sagornas grund är också basen i Uppsalaförfattaren Monic Arvidsons böcker om tjejen och älvan Minna, som otippat har fått mig fast. Jag som inte ens gillar fantasy. Men här lyckas författaren fånga in läsaren i sitt sagogarn.

Vad är det som gör att man inte kan släppa taget om en bok? Spännande handling, personer som snabbt kommer en nära, ett språk som håller - det bjuder Monic Arvidson på i sina (hittills) två böcker om älvan Minna som både är en vanlig tjej och en älva, med uppdraget att kämpa för det goda. "Minnas hemlighet" och "Minna och monsterungen".

Det vimlar av fantasyböcker, gamla som nya. C S Lewis, Ursula Le Guin m fl stora och etablerade mästare i genren. Men man måste inte alltid gå över ån efter vatten.

Uppsala har flera nutida fantasyförfattare, till exempel Mattias Lönnebo, som också bloggar här på Litteraturmagazinet. Och så nu Monic Arvidson.

Vem är hon och varför skriver hon fantasy? Journalist och författare presenterar hon sig som på nätet.

Jag frågar henne per mejl och får veta att hon började skriva veckotidningsnoveller i tonåren och även skriver en och annan sådan i dag. Att hon har skrivit flera andra böcker. Att hon inte hade siktat på att skriva fantasy/saga, men att hon plötsligt gjorde det och att möjligheten att verkligen hitta på, fantisera utanför verklighetsboxen, är något som tilltalar henne.

-Jag fick blodad tand när jag skrev och illustrerade bilderboken "Leka med Stjärnor" 2011, som egentligen inte var tänkt att bli en bok utan en utställning. Men fantasyn har nog alltid funnits med mig som en vän och en tröst när det varit motigt, skriver hon i ett svarsmejl som avslöjar att hon inte bara skriver, utan också målar.

Där är det förstås: fantasin som tröst, som motvikt, som en tankstation för kraft och mod och lust. Som när man var barn. Fungerar på vuxna också.

Efter den första boken om Uppsalatjejen Minnas äventyr kom uppföljaren "Minna och Monsterungen" där den oerhört jobbiga, aggressiva, farliga monsterungen kanske visar sig vara något annat, en individ med stora förmågor. Ungefär som bråkstakarna i en klass och även mobbarna kan bära på förmågor som de inte ens vet om, reflekterar mitt "verklighetsjag".

Det är den här närheten mellan vår upplevda verklighet och den flödande fantasin, som Monic Arvidson är så bra på, att jag gärna vill läsa bok nummer tre, som jag hoppas hon skriver på just nu!

Minna rör sig både i tid och rum: till det förgångna och till framtiden och mellan världar i universum. Hennes dubbelliv som tjej/älva börjar med en vit ekorre och ett hål i marken - en liten vinkning till Alice i Underandet. Men inte mer än en vinkning. Minna har sin helt egna story.

Inspirationen till en del av de miljöer som beskrivs kommer från Armenien, ett land som med sin 6000-åriga historia och storslagna natur intresserar författaren. Till exempel har Urartugården, som figurerar i bok nummer två, fått sitt namn av det ställe där Noaks ark strandade, berättar Monic Arvidsson i ett mejl. Alltså Ararat, förmodar jag.

-Det är lustfyllt att hitta på saker, skriver Monic Arvidson.

Och banne mig, är det inte minst lika lustfyllt att läsa hennes påhitt och hänga några timmar med Minna i de olika världar hon besöker!

PS Monic Arvidson har pubicerat böcker på olika förlag, men böckerna om Minna äger hon själv.

 

Kommentera

Esther Hansen

Bok- presentation:	Havskatten
Författar- presentation:	Ann Rosman

Spännande semesterläsning att lyssna till

"Den gränslösa" handlar för mycket om sekterism, för lite avd Q men är dock en Adler-Olsen-deckare som för oss till Bornholm och Öland. Stor glädje har jag som vanligt av Stefan Sauks fina uppläsning som fått mig att älska den svenska (översatta) ljudboken mera än den danska. Adler-Olsen har berättat att romanerna om Avd Q vid Köpenhamnspolisen egentligen är en enda roman på tusentals sidor uppdelad på tio böcker. Det samma gäller för flera andra deckare som man kan sträckläsa/lyssna på.

Till exempel Ann Rosmans romaner från Marstrand som ger oss välunderbyggda berättelser från artonhundratalet kopplat med nutiden på ett mycket spännande och engagerande sätt. Inlevelsefullt upplästa av Mirja Turestedt.

Ett annat exempel är den pågående serien med böckerna om engelska arkeologen Ruth Galloway och hennes kontakter med polisen för åldersbestämning av nya och gamla skelettfynd och de därav uppståndne relationer och komplikationer Här preskriberas inga mord! Upplästa av min favorituppläsare Angela Kovacs.

Nyupptäckt denna sommar är för mig Peter Mays trilogi från ön Sankt Lewis i Hebriderna om (ex-)polisen från Edinburgh och hans uppväxt på ön. Mats Eklund är den utmärkta uppläsaren.

Min personliga deckarfavorit just nu är Christoffer Carlssons trilogi om den sobrilberoende polisen, som är aktiv i mina egna söderomsöderområden. I likhet med Jan Guillous Hammiltonromaner får man hela tiden känslan av att, ja, det minns jag, det läste jag i tidningen. Fast alltihop är påhittat. Förtjänstfullt uppläst av Niklas Engdahl.

En massmördare räddar en självmordsbenägen pensionerad polis
Stephen King när han är som bäst utan störande "gostbuster" inslag. "Mr Mercedes"
övertygande uppläst av Johan svensson.

Vi är många som fantiserar om hus o människor vi ser från tåg. Här är en dramatik som griper tag. Om överraskande starka kvinnor där inget är som det först verkar. "Kvinnan på tåget" av Paula Hawkins. Uppläst av favoriten Angela Kovacs

Simona Ahrnstedt, vår egen svenska romancedrottning, blir bättre o bättre. I kombination med Julia Dufvenius blir kärlekshistorien oslagbar: "En enda hemlighet". Mest njuter jag av berättelsen om den somaliska “pigan” som visar sig också vara medicine studerande och hennes idol, läkaren från “Läkare utan gränser” som speciellt engagerar sig för ett barnsjukhus i Tchad. Och självklart det lyckliga slutet som knyter ihop alla olika människor till en enda stor familj. Tänk så outhärdligt om vi inte fick njuta av det emellanåt!

Världen som den ser ut i dag kan vi behöva reflektera djupare över någon gång på semestern också. Frågan om mänskliga rättigheter är ständigt aktuell och kan presenteras på olika sätt:

Skönlitterärt som i Johanne Hildebrandts roman "Älsade krig" om en naiv reporters brutala uppvaknande när hon hamnar mitt i krigets Irak. Hildebrandt vet vad hon talar om då hon själv rapporterat från verklighetens krigsdrabbade Irak. Men i den skönlitterära formen finns utrymme för ett bättre slut än vad det annars så ofta blir. Sara Lind gestaltar romanens hjältar och antihjältar med sin uppläsning.

Det undersökande reportaget är som allrabäst i Carina Bergfeldts “Sju dagar kvar att leva”. Boken är spännande som en roman, omöjligt att sluta lyssna. Tvingar oss att själva tänka efter: Vad tycker vi egentligen om dödsstraffet? Karin Bergquist har den rätta, sakliga tonen i sin uppläsning av boken.

Mest drabbande är kanske Martin Schibbye och Johan Perssons “438 dagar” om två svenska journalister som ville ta reda på sanningen om hur jakten på olja drabbade befolkningen i Ogadenregionen i Etiopien. I stället blev det en berättelse om att bli skjuten, dömt och fängslat i det ökända Kalityfängelset. En berättelse som också får en sorts lyckligt slut, för några.
-Det du har hört i "438 dagar" är inte baserad på en sann historia -det är en sann historia! avslutar författarna.
Boken är uppläst av Martin Schibbye och Martin Wallström

Kommentera

Esther Hansen

Bok- presentation:	Faller fritt som i en dröm
Författar- presentation:	Leif GW Persson

Vem mördade Olof Palme?

Jag glömmer aldrig framsidan på Dagens Nyheter den första mars 1986 som skrek ut: “OLOF PALME MÖRDAD” med enorma svarta bokstäver. Kunde omöjligt tro att det var sant. Det ofattbara förblev obegripligt hur noga jag än följde nyhetsrapporteringen i flera år. Slutligen slog jag mig till ro med att det ju nog var Christer Pettersson i alla fall. Jag litar på Lisbeth Palme.

Tjugoåtta år senare hittar jag den sju år gamla deckaren: “Faller fritt som i en dröm” av Leif GW Persson och får äntligen svar på mina frågor. Nej, det är en roman, inte en dokumentär. Men människan har ett behov för mening och sammanhang och Perssons roman ger mig det. I romanformen och med stor humor möter jag eliten inom Stockholmspolisen som av rikspolischefen får i uppgift att göra en sista kraftsamling för att lösa mordgåtan innan mordet preskriberas. Gränsen var då tjugofem år, men lagen ändrades senare med anledning av det fortfarande olösta mordet på vår statsminister.

Den “hemliga” gruppen försöker sätta sig in i det orimligt stora materialet och gör det med beundransvärd systematik och noggrannhet. Genom deras rapportering får jag äntligen klarhet i vad om egentligen hände på mordnatten och därefter. Den delen av romanen tror jag är sann till största delen. Men sen kommer kriminalkommisarie Bäckström in i handlingen och diktandet tar för allvar vid.

Perssons humor är välbekant och jag kan trots det sorgliga i historien inte låta bli att roa mig mycket över hur romanfiguren Jarlebring gör upp med myten om att det skulle ha varit Christer Pettersson som var mördaren. En av romanens absoluta höjdpunkter!

Det dokumentära händelseförloppet som bildar bakgrund för romanen förtar på inget sätt spänningen, tvärtom! Och visst känns det tillfredsställande att äntligen få veta vem mördaren var även om det bara är fiktion.

Peter Andersson läser ljudboken på ett mycket förtjänstfullt sätt. Rytmen, språket och innehållet framhålls och gör det till en sådan njutning att lyssna att jag gärna gör det flera gånger. Boken rekommenderas varmt till alla som liksom jag själv missade den förut eller kanske fått lust att läsa om den.
 

Kommentera

Carl Magnus Juliusson

Bok- presentation:	Madame Bovary
Författar- presentation:	Gustave Flaubert
Utg.år:	1857
Pocket Beställningsvara, 73 kr

Kärlekens litteratur (1): Gustave Flaubert

Vad handlar egentligen Flauberts Madame Bovary om?
 

1. En hysterisk kvinna som är ständigt otrogen och inte kan hantera pengar?
    
2.  Att alltför mycket läsning kan vara dåligt för dig?
    
3.  Eller någonting annat? Något tredje?

Självklart handlar romanen om 1. och 2. också i viss bemärkelse. Men det jag här ska undersöka är om det inte är möjligt att se det som enbart ytan på ett större tema.

Gustave Flaubert brukar i litteraturhistoriska sammanhang hamna – tillsammans med en författare som Émile Zola – inom kategorin ”naturalist”. Med det brukar man mena en författare som angriper sina berättelser och karaktärer med en vetenskapsmans kyla och distans, vilket ofta gärna låter sig förenas med en oerhörd detaljrikedom – alltihop i enlighet med positivismens framfart under 1800-talet med namn som Auguste Comte och Hippolyte Taine.

Denna klassificering haltar dock lite kan jag tycka (i likhet med kanske de flesta klassificeringar); den passar för mig inte helt och hållet in på en författare som Flaubert.

Istället föredrar jag en beskrivning som jag en gång stötte på på tal om November, en roman Flaubert skrev när han var 21 år gammal. Denne person menade att Flaubert hade ”å ena sidan en bitter desillusion som liknar den ingrodda pessimismen hos en åldring, å den andra ungdomligt romantiska fantasier, naturliga för författarens ålder”. Att Flaubert ”innerst var en romantiker vars realism var ett resultat dels av vetenskaplig uppfostran, dels av sträng självkritik och behärskning. Han var en romantiker som disciplinerade sig till att bli realist”.

I denna konflikt mellan romantik och realism tror jag vi närmast kommer Flaubert själv, en konflikt som även kan anses karaktärisera just Madame Bovary.

Läs hela inlägget ...

Kommentera /Visa 1 kommentarer